Jag har sammanställt anmälningar om oredlighet till landets högskolor och universitet för perioden 2008–2017: totalt 185 ärenden, varav 32 fällande för oredlighet. Toppåret var 2017, 50 ärenden, varav nio fällande. Ökningen har skett i flera etapper, först 2013, därefter Macchiarini 2016–2017. Under 2008–2012 går det ett fällande beslut på åtta ärenden. Under 2013–2017 går det närmare ett fällande på fyra ärenden.
Utvecklingen kan spegla många faktorer, tilltagande konkurrens i forskning, högre effektivitetskrav och ökat nyhetsintresse. För egen del är jag bara säker på en sak. Aktuella förslag till åtgärder (SOU 2017:10) löser inte grundproblemet, bristfälliga kollegiala kvalitets- och etikgranskningar. Det främjar inte god forskningssed. Tvärtom. Det är grogrund för godtycke och jävsrisk.
För ett år sedan anmälde jag ett forskningsarbete för oredlighet. Jag var en av sju som ifrågasatte forskarens heder. Universitetet friade och framhöll att kvalitetsbrister, förtal och oredlighet inte är samma sak. Skälen förvånade inte. Däremot att utredningen utelämnade graverande fakta.
En sakkunnig i universitetets utredning var även sakkunnig i den anmälda forskarens befordran till docentur året innan. Samma sakkunnig bjöd in forskaren att föreläsa på sin kurs under utredningens gång. Sakkunnig nummer två tillhör en institution som regelbundet får medel från ett forskningscentrum som den anmälde är forskningsledare för. Inget nämns om detta i universitetets utredningsrapport.
I den anmälda forskningsartikeln påstås att ett omfattande material har samlats in och lagrats i en databas. Databasen visade sig vara en Excel-fil med icke fungerande webblänkar. I utredningsrapporten sägs att en genomgång har gjorts, samt att inga skäl finns till närmare granskning. Inget nämns om att materialet inte existerar. Inte heller att uppgifter i artikel och inlagor inte stämmer.
Det förvånade mig att graverande brister kunde begravas så systematiskt. Efter att ha gått igenom anmälningar om oredlighet och läst i SOU (2017:10), förslag till nytt regelverk för främjande av god forskningssed, förstår jag bättre. Det finns inget genuint intresse att syna forskning som skråväsende, kollegiala granskningar och de jävsrisker som följer med.
I lagförslaget ska oredlighet hanteras av en nationell nämnd, vars beslut kan överklagas. Kriterierna för oredlighet blir snäva: fabricering, falsifiering och plagiering. De kan sammanfattas som graverande falsk återgivning av fakta. Andra frågor om god forskningssed ska hanteras lokalt utan krav på utredning. I praktiken höjs ribban för anmälningar av oredlighet, men inte för god forskningssed.
I min genomgång av anmälningar 2008–2017 noterade jag att flera granskningar har haft ett öppet förhållningssätt och ibland kritiserat forskare för osedlighet även om man inte fält dem för oredlighet. Frågorna överlappar och orsaker kan diskuteras.
Handlar forskningsetik bara om övertramp av enskilda personer, eller finns det generella sedlighetsrisker, bristfälliga kollegiala granskningar?
Till god forskningssed hör ett kritiskt förhållningssätt och att bara använda forskningsmetoder som forskaren har kompetens för. Det var en systematisk brist i arbetet som jag själv anmälde. Ingen av de inblandade var insatta i metoden. Inte forskare. Inte tidskrift. Inte sakkunniga.
Peer-review granskning är en central ingrediens i forskning, men även en riskfaktor. Om granskningar inte görs av personer med integritet och kompetens faller systemet. Exempelvis var chefredaktören för tidskriften som publicerade den anmälda artikeln helt ointresserad av diskrepansen mellan publicerad metodbeskrivning och faktisk metodtillämpning. Andra personer som kontaktade tidskriften fick uppleva samma sak.
I SOU (2017:10) finns det ingen diskussion av systembrister och inga förslag som motverkar det. Tvärtom. Förslaget att överlämna sedlighetsfrågor till lokalt sakkunniga kommer att cementera bristfälliga kollegiala kvalitetsgranskningar och jävsrisker, samtidigt som oredlighet tolkas som ett utfall av extrema undantag.
Det enda sättet att komma till rätta med förtroendeproblem i forskning är att ställa generella krav på kompetens i vetenskapsteori och metod, transparens och öppenhet, inte minst genom att tillåta tvärvetenskaplig kompetens i bedömningar av forskningssed. Dessa bör inte hanteras lokalt inom enskilda akademiska fält.
Varför ska bara likasinnade forskare granska varandra i frågor om vetenskaplig metod och etik, en mer fundamental och generell fråga än forskningskvalitet och sed inom enskilda akademiska fält och discipliner?
Tom Andersson,
tidigare forskare, numera utredare i staten
