Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Gör upp med myten om det ensamma geniet!

Vi måste börja motverka den form av individualism som gör att många i akademin tar på sig för många uppdrag. Arbetsnarkomani och framgångskult leder till att Macchiarinis personlighetstyp frodas inom akademin. Det skriver docent Fanny Forsberg Lundell.

24 oktober, 2016
Fanny Forsberg Lundell

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

I efterspelet av Macchiarini-skandalen har ett antal syndabockar och diverse systemfel pekats ut. I en artikel i Svenska Dagbladet 11 september 2016 påtalar Li Bennich-Björkman lojalitet och grupptänkande in absurdum som orsaker till att styrelser sitter tysta och ser på när felaktiga beslut tas. Ytterligare en pusselbit kan behöva skärskådas för att öka vår förståelse. Något som möjligtvis kan betraktas som en paradox i universitetsvärlden är starkt grupptänkande i kombination med extrem individualism. Många springer åt samma håll, men gör de det egentligen tillsammans?

Den personlighetstyp som Macchiarini är ett extremt exempel på, frodas i utspädd form inom akademin. Den arena för extrem individualism som akademin utgör är en minst lika viktig förklaringsfaktor som brister vid rektorsrekryteringar eller det bibliometriska system som skapar publiceringshets. Genom normaliseringen av denna typ av beteende brister det akademiska kollegiet dagligen.

Jag misstänker här att det personliga spelutrymme som arbetet inom akademin tillåter, ger näring åt en särskild sorts individualism som inte återfinns på samma sätt inom andra sektorer. En professor med externa forskningsmedel förfogar över stor del av sin arbetstid själv och måste enbart återrapportera med långa intervaller till forsknings­finansiärerna.

Visst premieras samarbete mer och mer, även inom humaniora och samhällsvetenskap. Detta lagarbete kan dock oftast vara en chimär – hur mycket dialog och utbyte handlar det egentligen om? Ibland fördelas arbetet mycket tydligt och var och en gör sin del. Ibland har vi att göra med en projektledare som ’äger’ projektet och enbart vill samarbeta med forskare som vill jobba exakt efter hens premisser.

Mindre graverande exempel på individualism och brist på etik syns i många typiska händelseförlopp inom akademin. Vi har exemplet på forskare som skjuter på deadlines in absurdum. Ett granskningsuppdrag ska vara inne ett visst datum. Vissa skjuter på leveransen många månader eller kanske till och med åratal. Det får till följd att publikationer kommer ut på tok för sent. Och varför skjuter personen i fråga på deadline? Med allra största säkerhet för att hen tagit på sig alltför många uppdrag, eftersom att det i akademin är status att vara efterfrågad. Att andra personer blir lidande på vägen, ser jag väldigt få uttrycka oro över. Arbetsnarkomanin och framgångskulten är en god grogrund för bristande etik.

Självständighet och en drivkraft att lyckas med det egna projektet är nödvändiga för att skapa sig en akademisk karriär, men inte sällan blir dessa egenskaper alltför framtonande. Och dessa problem är väl inte på något sätt nya – publicerings­hetsen förstärker enbart redan existerande problem.

Är det inte dags för en förändring? Vi måste börja motverka denna form av individualism, utan att för den skull ge avkall på kritiskt tänkande. Ett första steg att ta i kollegiet är att inte enbart förklara dessa beteenden genom strukturer, utan att vi varje dag börjar ta personligt ansvar – det är vi individer som tolererar – och i viss mån till och med omfamnar – dessa beteenden som bidrar till att upprätthålla och reproducera seglivade mönster.

Inte minst bör vi föra denna diskussion med våra doktorander – de är framtidens akademiker. Där blir vikten av breddad rekrytering till forskarutbildningarna än viktigare – vi behöver personer med olika egenskaper och personligheter för att skapa en balanserad arbetsmiljö. Varför inte ha fler kurser i forskningsetik och ge samtal om den psykosociala arbetsmiljön större utrymme inom forskarutbildningen? Vi kan också fundera på begränsning av antal doktorander man kan handleda samtidigt, begränsningar i antal uppdrag och ännu mer tydliga tidsbegränsningar för granskningsuppdrag. Finns det några andra förslag?

Vi måste göra upp med myten om det ensamma geniet. I kombination med fel omständigheter och för mycket spelutrymme kan denna arketyp vara en kraftigt bidragande faktor till det scenario som vi bevittnat på Karolinska institutet.

 Fanny Forsberg Lundell
docent i franska, Stockholms universitet

Fanny Forsberg Lundell

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023