Måndag kväll gav Hellmark Knutsson beskedet att Harriet Wallberg, tidigare rektor vid Karolinska institutet och universitetskansler sedan våren 2014, måste lämna UKÄ.
Det är unikt att en universitetskansler avskedas och till det exceptionella som präglat det mesta kring professor Paolo Macchiarinis framfart kan nu också adderas att en myndighetschef får sparken för vad vederbörande har gjort i egenskap av chef för en helt annan myndighet.
”Ledningen har inte förstått”
Förklaringen är att både KI och UKÄ är just myndigheter och enligt utredningen ”Karolinska institutet och Macchiarini-ärendet” som Sten Heckscher ansvarat för har det funnits allvarliga brister i förvaltningskulturen.
”KI:s ledning har inte förstått vad det innebär att vara en statlig myndighet”, som en upprörd Hellmark Knutsson uttryckte det när hon meddelade att Wallberg entledigas som universitetskansler, att den gamla KI-styrelsen ska bytas ut samt att ny ordförande utses, efter Lars Leijonborg som i fredags själv tog initiativet till att avgå.
Det finns givetvis en uppsjö av förklaringar till hur haveriet med och kring Paolo Macchiarini kunde ske, trots att det från början fanns varningssignaler, ”jag har aldrig sett maken till negativa referenser” för att citera Sten Heckscher.
”Skolexempel på dåligt ledarskap”
Till kritiken mot de ansvariga rektorerna, Harriet Wallberg och hennes efterträdare Anders Hamsten (som valde att avgå i februari då SVT:s dokumentärer avslöjade Macchiarinis livsfarliga operationer) hör att de drev igenom rekrytering respektive förlängd anställning.
Rektorernas aktiviteter beskrev Heckscher som ”skolexempel på dåligt ledarskap”, vilket utvecklas i utredningstexten:
”När högste chefen i en organisation manifesterar sin önskan om en viss lösning och därmed ger till känna för sin omgivning och för dem som ska hantera ett ärende vilket beslut chefen har för avsikt att med tiden fatta finns en risk att det gängse förfarandet inte tillämpas. Den vanliga tjänstevägen sätts åt sidan. Sådana omständigheter befriar inte någon från ansvar att hantera ett ärende enligt regelverket, men processen kompliceras. Rutiner rubbas, hörn kapas, kontroller kan försummas och invändningar från underordnade riskerar att trängas bort, medvetet eller omedvetet. Ansvarsförhållanden fördunklas eftersom det lätt kan uppfattas som om beslutet redan är taget”.
Heckscher påpekar också att det på KI finns ”starka, kollegiala traditioner”, som i det här fallet innebar ett olycksaligt inflytande då 14 KI-professorer framgångsrikt – och utan formellt ansvar – lobbade för Paolo Macchiarini.
För slarvet med det formella tillskrivs styrelsen fullt ansvar för att se till att universitetet har goda rutiner.
Pekar på kultur och attityder
KI:s agerande i fallet Macchiarini är utgångspunkt och huvudnummer i Heckschers utredning, men den beskriver i hög grad också en kultur och attityder på KI som inte specifikt är relaterade till kirurgen och hans verksamhet.
Bland annat skriver Heckscher och hans medutredare, författaren Ingrid Carlberg och professor Carl G Gahmberg, om hur man ”iakttagit allvarliga brister vid KI i olika formella avseenden. Förvaltningskulturen är eftersatt. Tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagens regler om bland annat allmänna handlingar, diarieföring, offentlighet och sekretess förefaller på många håll vara okända eller föremål för lågt intresse och iakttas endast i begränsad omfattning”.
Utredningen påpekar att detta förekom långt före Macchiarinis tid och att KI vid flera tillfällen, ”ibland i sensationella stränga ordalag” har kritiserats av Justitiekanslern, JK.
Brister även före Macchiarini
KI har inte heller tillämpat förvaltningslagens regler om handläggning, kommunikation av handlingar och motivering av beslut. Den sortens regler har, enligt administrativt ansvarig personal, haft svårt att göra sig gällande i den kultur som råder på KI, en kultur som haft ”lättare att frodas i en miljö präglad av endast en starkt specialiserad och expertpräglad fakultet, än vid universitet med bredare profil”.
Och man understryker att det inte är brister som debuterade i samband med att Macchiarini kom in i bilden.
Tvärtom har det ”länge varit känt vid KI och i universitetets ledning” och vidare att ”naturligtvis har flera generationer rektorer och universitetsdirektörer ett ansvar för att förhållandena, trots upprepade påpekanden från JK, fortfarande är otillfredsställande”. Universitetsdirektör när Macchiarini anställdes var för övrigt Karin Röding, nu statssekreterare hos Hellmark Knutsson.
Men det krävdes alltså en skandal av Macchiarini-magnitud för att det som Sten Heckscher kallar nonchalans mot regler, slarv och hafs skulle problematiseras på allvar och få konsekvenser.
Så länge KI, om än omstritt och regelbundet baktalat i sektorn, klarade av rollen som de svenska universitetens flaggskepp, har de formella bristerna kunnat passera.
Och om Macchiarinis insatser hade varit så framgångsrika som KI-ledningen hoppades på, hade sannolikt ytterst få intresserat sig för och klandrat att universitetet rundade regelverken i samband med hans anställning.
Men som bekant blev följderna den här gången katastrofala.
Forskningspolitiken kan ha inverkat
Sten Heckschers utredning och omdömen är tämligen hårda, men uttrycker också förståelse för att man ville ha en forskare som Macchiarini till KI. Hans forskningsområde, regenerativ medicin och stamceller, signalerade spjutspetsforskning, en anslagsmagnet med Nobelprispotential.
Här spekulerar utredningen också om forskningspolitikens inverkan, en politik som är högst angelägen om klinisk forskning, som under hela 2000-talet betonat excellens och haft stora förhoppningar på stamcellsforskning, i de senaste forskningspropparna utpekat och finansierat som strategiskt forskningsområde.
Utredarna har inget att invända mot elitsatsningar, men påpekar riskerna för att ”drabbas av fartblindhet inför en lockande internationell rekrytering”.
Dock nämner man inte att just KI under senare år befunnit sig påfallande nära forskningspolitiken, genom att Lars Leijonborg, ministern som stod bakom den eventuellt fartblindhetsalstrande politiken fick bli KI:s styrelseordförande.
Utredningen pekar också på KI:s organisatoriska åtskillnad mellan forskning och utbildning. KI:s ledning manas att överväga om detta skapar ”speciella bekymmer som man i så fall kan behöva kompensera för”.
Refererar tsunami-utredning
Den gedigna och välskrivna utredningen innehåller inga svar på tv-mediernas favoritfrågor: ”Hur kunde det hända? Och vems är felet?”
Utredningen refererar i stället till Tsunami-kommissionens resonemang om att ingen som ska anses ansvarig kan vara lite ansvarig för något som hänt: ”Man kan dela ansvaret med andra, men det innebär bara att alla de som ska anses ansvariga är fullt ut ansvariga”.
Ansvar har nu alltså utkrävts genom avgångar, frivilliga och ofrivilliga, ett tilltufsat KI måste gå vidare, med det knappast enkla att förändra attityder och intern kultur.
Ministern enda tänkbar vinnare
Om det alls går att tänka sig en vinnare i denna beklämmande soppa är det Helene Hellmark Knutsson, som inte bara får besätta ordförandeposten vid KI och utse ny kansler. Efter Macchiarini-skandalen uppstår också ökat svängrum för en omläggning av forskningspolitiken, till något annat än vad som gällt de senaste 15 åren.
