Vi håller med om att statistik från ett år kan vara svår att uttala sig om. När vi offentliggjorde vår undersökning i februari i år hade vi av detta skäl efterfrågat statistik från de tre senaste åren. Fast när det visar sig att majoriteten av de tillfrågade finansiärerna själva inte ens tar fram och än mindre analyserar könsuppdelad statistik visar det på ett betydligt allvarligare problem än svårigheter att uttala sig om statistiken vilket Universitetsläraren genom sina artiklar belyst.
Det är glädjande att se att vid en grundlig bedömning av de sökandes meriter hävdar sig de vetenskapligt yngre kvinnorna minst lika bra som deras manliga kollegor. Resultatet styrker det vi nämnde, det vill säga att det inte finns belägg för att kvinnorna skulle vara forskare av lägre kvalitet än männen.
Fler aktörer behöver arbeta lika könsneutralt som Ragnar Söderbergs stiftelse, för även om deras arbete bådar gott för framtida jämställdhet är anledningen till den skeva jämställdheten inom akademin inte att för få kvinnor funnits att tillgå på de mer juniora nivåerna. Därför är en uppföljning av stiftelsens anslagsmottagare efter fem–tio år, för att se hur många som finns kvar inom akademin, av intresse.
Ibland kan det räcka att bara tala om en tvingande lagstiftning för att få till förändring. Se bara vad rädslan för kvotering gjort för vårens nomineringar till bolagsstyrelser.
Det ser ut som att också vårt förslag fått önskvärd effekt och vi är både glada och stolta över att ha medverkat till att finansiärer som Ragnar Söderbergs stiftelse nu tar fram och analyserar könsuppdelad statistik.
Nätverket Vetenskapskvinnan
(Nätverket består av kvinnliga forskare och jobbar för att öka jämställdheten inom akademin. Representanterna vill vara anonyma, av rädsla för repressalier.)
