Erland Hjelmqquist undrar i en debattartikel i Universitetsläraren över hur den kollegiala bedömningen (peer review) gick till när Vetenskapsrådet beviljade Paolo Macchiarinis ansökningar. För det första vill jag säga att vi är många i forskningssystemet, både i Sverige och internationellt, som blivit förda bakom ljuset av forskaren Paolo Macchiarini. Det är mycket olyckligt att Vetenskapsrådet beviljade medel till forskning som inte visade sig hålla för kritisk granskning och inte bedrevs enligt god forskningssed och gällande rätt och bröt mot våra bidragsvillkor.
Vetenskapsrådet utgår från att sökande redovisar korrekta uppgifter i sina ansökningar. Det är huvudsökande och lärosätet – som med sina underskrifter intygar att ansökan innehåller korrekta uppgifter – som har detta ansvar och som måste stå till svars om oegentligheter upptäcks vid en senare tidpunkt. En kontroll görs av våra granskare som bedömer ansökan. Då felaktigheter upptäcks agerar vi givetvis, men vi har inte möjlighet att detaljkontrollera alla uppgifter i cirka 6 000 ansökningar som inkommer till oss varje år.
Vi är mycket angelägna om att vår bedömningsprocess håller högsta standard och att de sakkunniga granskarna som vi anlitar har hög vetenskaplig kompetens. Därför använder vi peer review som är den bästa tillgängliga metoden för att bedöma vetenskaplig kvalitet. Granskningen görs av en beredningsgrupp bestående av oberoende forskare som är kunniga och framstående inom det aktuella området. Vi strävar efter att varje ansökan bedöms av flera granskare. I de fall vi ser att den vetenskapliga inriktningen i beredningsgruppen inte motsvarar ansökningarna använder vi oss av externa granskare (det vill säga utanför beredningsgruppen). För att motverka jäv har vi en strikt jävspolicy som används för alla vetenskapsområden.
Alla ansökningar bedöms enligt ett enhetligt betygssystem med utgångspunkt från fyra kriterier: projektets vetenskapliga kvalitet, sökandes kompetens, nytänkande och originalitet samt genomförbarhet. I vissa fall tillkommer även ett relevansbetyg som relaterar till utlysningen, till exempel klinisk tillämpning och nytta.
Hur hanterade då Vetenskapsrådet de två ansökningar från Paolo Macchiarini som beviljades och kunde vi ha gjort annorlunda? Det bör först tydliggöras att båda ansökningarna var inom området regenerativ medicin som anses som ett mycket spännande och innovativt forskningsområde med stora förhoppningar om att hitta nya behandlingsmetoder för sjukdomar som annars saknar alternativ.
Det ena projektet ”Utveckling av odlad naturlig och bioartificiell matstrupe” beviljades inom den särskilda utlysningen ”Framtidens behandlingar” för perioden 2012–2016, där regenerativ medicin var ett utpekat område. Vetenskapsrådet avbröt Paolo Macchiarinis bidrag 2015 efter att ha tagit del av Bengt Gerdins utredning.
Det andra projektet ”Biotekniskt framställt hjärta – en alternativ metod till allogen hjärttransplantation” pågick år 2012–2014 och beviljades inom ramen av fria projektbidrag.
Vi har gått tillbaka och tittat på beredningen av de två ansökningarna. Båda ansökningarna bedömdes av erfarna granskare som tidigare varit engagerade i Vetenskapsrådets bedömningsarbete eller hos andra finansiärer. I det ena fallet användes en internationell bedömningsgrupp där föredragande granskare är en erkänd forskare som bedriver framgångsrik forskning inom regenerativ medicin.
Båda ansökningarna bedömdes av minst fem granskare och ansågs ha hög vetenskaplig kvalitet. Granskarna påpekade att båda projekten också kännetecknades av stort nytänkande och rekommenderade finansiering med motiveringen att det skulle få en enorm betydelse om forskningen skulle lyckas. Samtidigt nämnde man att det kunde finnas svårigheter i genomförandet. Det är alltid en balans när det kommer till att bedöma och finansiera så kallad riskforskning, ofta är det så att säker forskning favoriseras på bekostnad av nyskapande.
Man måste också komma ihåg att när Paolo Macchiarini sökte bidrag fanns inga misstankar om oetiskt förfarande i hans forskning eller kliniska gärningar. Paolo Maccharini hade tillsammans med ett antal framstående svenska forskare precis publicerat en artikel i den internationellt ledande tidskriften Lancet, vilket pekade mot att vederbörlig granskning av forskningsresultaten hade skett.
Artikeln i Nature Communications som Erland Hjelmquist nämner som exempel på att granskning av hans forskning fallerade var inte publicerad när Vetenskapsrådet bedömde ansökningarna.
Det är dessutom viktigt att poängtera att ansvaret när det gäller kontroll och utredning av forskningsfusk ligger på lärosätet, inte på forskningsfinansiären. Vi måste utgå från att forskarna är sanningsenliga och kommer att göra det som beskrivs i ansökan. Om stora avvikelser sker från den ursprungliga projektplanen ska detta rapporteras till Vetenskapsrådet.
Vetenskapsrådet arbetar kontinuerligt med att förbättra vår bedömningsprocess. Det är en anledning till att vi sedan en tid tillbaka har inrättat ett forum för att utveckla och kvalitetssäkra beredningsprocessen. Vi har också skärpt den ekonomiska återrapporteringen sedan förra året.
Jan-Ingvar Jönsson, professor i medicinsk cellbiologi,
Huvudsekreterare för medicin och hälsa, Vetenskapsrådet
