Det är med blandade känslor jag läser debattartikeln, författad av SULF:s doktorandförenings styrelse, som tar sitt avstamp i en intervju med mig angående doktoranders föräldraledighet.
Jag välkomnar att de belyser den problematik som kan uppstå då man vill kombinera doktorerandet med föräldraskap, särskilt då svårigheter som ibland upplevs med att få acceptans för uttag av föräldraledighet hos handledare och samverkande forskare.
Likaså instämmer jag i det övriga resonemanget att en doktorandutbildning är en investering för alla parter och att det är en heltidssysselsättning som inte ska utföras samtidigt med att man är föräldraledig, etcetera.
Det är viktigt att alla inblandade parter tillsammans noggrant planerar för hur arbetet ska kunna pausas eller tillfälligt utföras av kollegor för att på bästa sätt möjliggöra föräldraledigheten. Detta underlättas naturligtvis om man befinner sig i en miljö genomsyrad av en positiv inställning till doktoranders rättigheter.
Jag vill påstå att det generellt råder ett sådant klimat vid min institution, mycket tack vare att Linköpings universitet under ett par decennier drivit ett målmedvetet arbete på alla nivåer för att stävja flera av de ovan nämnda problemen. Till exempel anställs nästan alla doktorander på tekniska fakulteten i dag på doktorandtjänst, utbildningsbidraget är i praktiken avskaffat, vilket ger doktorander en säker ekonomi och åtnjutande av samma sociala förmåner som alla andra – inklusive föräldraförsäkringen.
Jag har själv verkat för ökad förståelse för doktoranders situation och för att jämställa doktorandernas status med övriga anställda. Exempelvis gick jag på eget initiativ kurs i doktorandhandledning på 1990-talet, långt innan detta blev obligatorium, och vid min avdelning med drygt 20 doktorander avskaffade vi utbildningsbidraget redan för åtta–tio år sedan.
Med tanke på detta är det tråkigt att SDF:s styrelse valt att ta ett lösryckt uttalande från mig, krydda det med felaktiga påståenden om mina åsikter om doktorandernas situation, och sedan pådyvla läsaren deras egen tolkning; att jag ger uttryck för en respektlös syn på doktoranders arbete.
Inte nog med att de orättfärdigt får mig att framstå som en stofil utan insikt i doktoranders verklighet, de generaliserar dessutom denna felaktiga slutsats att gälla hela akademin. Något jag generellt inte känner igen från min institution här på Linköpings universitet. SDF:s styrelse är välkomna hit – kanske det kan ge ny insikt i hur det kan vara att kombinera doktorerande med föräldraskap.
Jens Birch, professor vid Linköpings universitet
