”Menar du verkligen att den som är folkpartist ska förbjudas att sitta i styrelsen för ett universitet?”
Frågan ställdes i ilsken ton av Jan Björklund, i samband med en intervju 2014. I stället för att svara på min fråga om det rimliga i att Lars Leijonborg, tidigare minister (som fortfarande hade uppdrag för utbildningsdepartementet) placerats som styrelseordförande i Karolinska institutet, blev den annars godmodige Björklund sur.
Och det gjorde inte saken bättre att jag påminde honom om att det var folkpartisterna själva, under Lars Leijonborgs ledning, som ville rensa ut politikerna. Styrelserna skulle befrias från ”ledamöter som i praktiken sitter med mandat på partipolitiska grunder”.
När alliansens befrielserörelse begav sig ut i praktikens terräng blev det dock bekymmer, den nya modellen innebar att rektorerna kunde tillsätta styrelsen, som i sin tur utsåg rektor. Sektorn såg problemet från början, men modellen havererade på allvar sedan avgående rektor för Försvarshögskolan (för övrigt en före detta politiker) utnämnt sig själv till ny styrelseordförande.
Alliansen tog nya tag och nomineringskommittéerna skulle därefter ledas av landshövdingar och principerna att inte utse någon på ”partipolitiska grunder” var som bortblåsta. Landshövdingen (före detta moderat politiker) i Stockholm var den som föreslog att Leijonborg skulle leda KI:s styrelse, landshövdingen i Örebro (före detta KD-politiker) ville förläna den avgångne ministern Sten Tolgfors ordförandeskapet för Örebro universitet, men där lyckades lärosätesledningen värja sig.
När Lunds universitet skulle byta styrelseordförande stod Carl Bildt högst på den landshövdingens (före detta moderat) önskelista. I stället blev det Jonas Hafström, moderatnära diplomat från Bildts nätverk. Att styrelsefrågan öppnar också för annan klåfingrighet visade sig genom att avgående rektor tillsammans med skånska näringslivsföreträdare skrev brev till regeringen och protesterade mot valet av Hafström. Och i och med att en rektor obstruerade mot nomineringsprocessen hade rimligen också landshövdingemodellen nått vägs ände.
Nu är det alltså (som Universitetsläraren tidigare skrivit om) dags för ännu ett försök, det tredje sedan 2007 och modellen har tagits fram av Kåre Bremer inom ramen för hans uppdrag att utreda det akademiska ledarskapet.
Gällande det som varit så besvärligt så ska ordförande och övriga ledamöter som utses av regeringen, enligt utredaren Kåre Bremer, föreslås av en nomineringsduo för varje lärosäte.
Nomineringsparen utses i sin tur av regeringen som väljer den ena, medan lärosätets styrelse får föreslå den andra.
Bremer fick i uppdrag att skynda på, med tanke på att styrelserna ska bytas ut i april nästa år.
Men i skrivande stund är det osäkert om utbildningsdepartementet hinner få den nya proceduren i bruk.
Departementet befarar att remissförfarandet kan ta tid. Samtidigt är ju styrelsefrågan vid det här laget rejält genomtröskad och departementet behöver inte leta alltför djupt i gömmorna för att hitta de gamla remissvaren, från tidigare försök.
Får utbildningsdepartementet trots detta inte systemet på plats i tid måste de gamla styrelsernas mandatperiod förlängas. Vilket ställer till visst besvär för ledamöter som varit inställda på att avgå och därför planerat annat.
I så fall blir det ett litet exempel på att det helt enkelt verkar ha gått troll i de politiska mödorna med att få till det där med styrelsenomineringar. Och oavsett när den nya modellen införs blir det förstås högintressant att se i vilken utsträckning det, i nomineringsgrupper och styrelser, blir några ”mandat på partipolitiska grunder”.
