– Behövs mer forskning om forskning? Svaret är tveklöst ja. Det är en stor och komplex sektor som består av många logiker som ibland sammanfaller och ibland är motstridiga, sa paneldeltagaren Lars Geschwind, universitetslektor vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH.
Enligt honom behövs dels kortsiktig, problemlösande forskning, som hur ett program ska byggas, medan andra forskare måste ställa helt andra, kritiska och teoribaserade frågor.
Inte tillräckligt kunskapsbaserad
Shirin Ahlbäck Öberg, docent och universitetslektor vid Uppsala universitet, tyckte att forskningspolitiken och de reformer som genomförts de senaste decennierna har varit för lite kunskapsbaserade. Hon menar att man inom arbetsmarknadspolitiken har byggt upp analyskapacitet, och att politiker eller särintressen därför inte löst kan påstå saker på det området.
– Men forskningspolitik är ett öppet landskap. Där kan man hävda nästan vad som helst och det är väldigt svårt att invända med någon slags empirisk grund. Det har skavt hos mig när det gäller de senaste årens reformer.
Maja Fjaestad, som har forskarbakgrund och är statssekreterare hos ministern för strategi- och framtidsfrågor, tyckte också att det finns en naivitet kring kunskap och hur den används inom politiken.
– Om politiken närmar sig forskningen med en ålderdomlig bild av vad forskning är och vad den kan erbjuda så blir det svårt med den tredje uppgiften, en bra kommunikation mellan forskning och politik.
Myndigheter med minnesförlust
Mats Benner, professor vid Lunds universitet, sa att han ibland vaknar ur vad han tror är en mardröm om att han sysslar med forskningspolitik vid ett svenskt universitet, och sedan inser att det inte är en dröm.
– Men det måste göras. Ett så stort samhällsområde behöver folk som försöker ge perspektiv på vad vi har gjort och vad man skulle kunna åstadkomma. Hur målkonflikter och utfallsramar skulle kunna se ut.
Men varför saknas det så mycket kunskap om kunskap, undrade moderatorn, Jenny Björkman från Riksbankens Jubileumsfond. Mats Benner menade att lärosätena inte vill minnas det som varit:
– När jag gjorde en studieutvärdering av svensk forskningsfinansiering sa en företrädare för en stor, viktig och kunskapsimposant myndighet att ”min myndighet lider av minnesförlust”. Jag menar att det i den aristokratiska professionen finns en uppfattning om att man bryter ny mark varje dag. Det finns en djup drift att inte bli påmind om en massa saker som hänt. Det finns ett visst mått av immunitet av kunskap eftersom man inte vill hämmas av det, sa han.
Hur forska om sitt eget yrke?
Göran Blomqvist, vd för Riksbankens jubileumsfond, undrade hur panelen förhåller sig till den jävproblematik som kan finnas när det gäller forskningspolitik.
– När jag var forskare kunde jag tycka att det fanns en naivitet från politikens sida om att forskare inte har en politisk agenda. Forskare är superpolitiska. Att vetenskapen ska vara neutral är inte samma sak som att forskaren inte har en agenda, sa Maja Fjaestad.
Mats Benner svarade att det finns en risk för ”navelskådande navelskåderi”, att forskare forskar om något enbart utifrån sina egna erfarenheter. Shirin Ahlbäck Öberg höll med men undrade samtidigt:
– Om inte forskare forskar om forskningspolitiken, vem ska då göra det?
