Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Avhandlingens innebörd ändrades i media

Forskning är inte hemligheter och det är viktigt att den sprids i samhället. Det skriver Margareta Serder, forskare vid Malmö högskola, som vittnar om att hennes avhandling om PISA trivialiserats i mediala sammanhang.

8 juni, 2015
Margareta Serder

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Kan forskning kommuniceras till världen utanför universiteten utan att mista just det som gör det till forskning? Den frågan ställer jag mig efter de senaste månadernas debatt om det område jag valde för mina forskarstudier – PISA. Jag vill svara ja, eftersom det är så oändligt viktigt att det som forskarvärlden gör uppmärksammas, sprids och diskuteras i samhället. Inte minst berikar det båda världarna, gör oss uppmärksamma på nya vinklar, problem och synsätt, och lägger grunden för den nödvändiga transparensen: Forskning är inte hemligheter.

Viktigt är förstås även utrymmet för klargörande frågor, tankar, ifrågasättanden. Forskning handlar ju oftast om det subtila, det svårfångade, det som först var svårt att förstå.

Ett sätt att kommunicera forskning är genom doktorsavhandlingar. Jag skrev min med syftet att fördjupa och bidra till en nyansering av kunskapsområdet PISA. Jag vågar nog påstå att i sitt sammanhang – det akademiska området innanför vilken den skrevs – blev det så. I det mediala sammanhanget har dess innehåll däremot på några månader trivialiserats till oigenkännlighet.

I det här inlägget vill jag påminna om den komplicerade relationen mellan forskningsresultat, populärvetenskap och media. Samtidigt klargör jag några misstolkningar som verkar ha uppstått kring resultaten från min forskning, eftersom diskussionen annars riskerar att fortsätta på svag grund. Det är en diskussion som hittills präglats av ”antingen-eller”-debatt och hetsig upprördhet. En sak ska sägas: Jag har säkert del i att debatten blev så här. Jag har velat ge uttryck för något i mitt tycke självklart, men av reaktionerna att döma opassande: Att provfrågor som konstruerats för att storskaligt mäta och jämföra kunskaper mäter en begränsad del av verkligheten. Dessutom menar jag att kunskapsmätning är performativ, det vill säga att den påverkar vad som kommer att uppfattas som viktigt, för elever, lärare, beslutsfattare. I den meningen är kunskapsmätning begränsande. Från detta viker jag inte en tum.

Huvudmaterialet i min avhandling Möten med PISA är en studie av ett sjuttiotal 15-åringar som i smågrupper löser PISA-uppgifter i naturvetenskap. Hur förstår dessa 15-åringar PISA:s provfrågor i naturvetenskap och hur diskuterar de sig fram till ett svar? Vad blir svårt i mötet mellan elev och uppgift? Hur uppfattar eleverna den bild av naturvetenskap som framträder i frågorna?

Forskningen har haft en kvalitativ ansats, och i detalj undersökt händelser som kan medföra en djupare förståelse för det PISA mäter. Tyvärr verkar det vara illa ställt bland debattörerna i denna fråga med kunskapen om skillnaden mellan olika forskningstypers syfte och tillvägagångssätt. Till exempel anmärkte en skribent (Sydsvenskan 2015-04-01) på att jag studerat detaljer, vilket gjorde att forskare som jag ”missade mönstret” (det vill säga resultatnedgången). Nyligen påstods i en krönika (Svenska Dagbladet 2015-05-26) att min forskning ” bygger på ordet egentligen; svenska 15-åringar kan egentligen naturvetenskap och matte om de bara hade förstått frågorna bättre”. Det var en nyhet för mig, eftersom jag inte forskat om vad svenska 15-åringar kan. För detta måste väldigt många svenska 15-åringar studeras. Det tycks som ett slags PISA-tyckarnas visklek ägt rum.

Ett av mina resultat har populärvetenskapligt formulerats som att ”frågan står i vägen för svaret” (fyndigt, men förstås enbart en del av ”sanningen”). Det visade sig vara svårt att dra slutsatser om elevernas kunskaper om det naturvetenskapliga ”innehåll” (i form av definierade kompetenser) som uppgifterna var avsedda att bedöma, eftersom elevernas svårigheter med de provfrågor jag studerat ofta rörde enskilda ords betydelse i det specifika sammanhanget. Sådana ord kunde vara direktöversättningar från engelskan så som ”referens” och ”substans”, men även till exempel ”faktor”, ”vinäger” och ”marmor”. Det gällde alltså inte enbart naturvetenskapliga begrepp, utan också mer vardagliga ord. Problemet kompliceras av de översättningar mellan olika språk som görs i internationella mätningar, och även detta berörs utifrån studiens resultat – dock inte som ett specifikt svenskt problem. I media sammanfattades detta som: ”Ny kritik mot Pisa-testet – frågorna för krångligt ställda”, Ekot 2015-03-31).

Att språkliga och innehållsliga aspekter tätt hänger samman är inom didaktiken, mitt ämnesområde, inte en toppnyhet. Däremot pekar det på att läsförståelse är avgörande för att kunna närma sig frågorna om naturvetenskap i PISA. Detta skulle kunna betyda att om elever ska lyckas bättre på denna typ av uppgifter (vi utgår från att detta är något vi önskar) måste vi sannolikt låta barn läsa och på djupet diskutera olika texter. Dock måste inte dessa nödvändigtvis (bara) vara naturvetenskapliga till sin genre.

En annan rubrik som beskrivit min avhandling lyder ”Kunskapsmätningar missgynnar svaga elever”. Eftersom andra forskningsstudier kommit fram till att så kallat svagpresterande elevers lärande långsiktigt och på en rad sätt motverkas genom användning av standardiserad kunskapsmätning, så diskuteras detta i min avhandlings slutkapitel (det är alltså inte ett direkt resultat av mina studier). Här avses endast standardiserade, storskaliga test som är avsedda att differentiera elever (där kopplingen till elevernas direkta erfarenheter från klassrummet är svagare än i vanliga klassrumstest). Det är den mest svagpresterande gruppen elever vars resultat minskat mest i PISA, samtidigt som man haft bråttom att införa reformer som inte gynnar utvecklingen för dessa elever. Det som bekymrar mig är alltså effekterna av vårt skolsystems ökade fokus på standardiserad mätning av elevers prestationer.

Självklart finns det sådant vi kan lära av PISA-resultat, men medelvärdenas bråttompolitik tycks ofta motverka den möjligheten. Tänk om vi kunde ha ett välgrundat samtal om kunskapsmätning och dess effekter, med plats för nyanser? I ett debattklimat där man inte genast positioneras som emot om man inte är med på allt. Och helst: Kan vi börja diskutera vad som är relevant och angelägen skola för barn och ungdomar på 2010-talet?

Margareta Serder,
Doktor i naturvetenskapens didaktik, Malmö högskola

Margareta Serder

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023