Utbildningsdepartementet har flaggat för besparingar i själva den politiska praktiken, man ska exempelvis hålla igen på antalet utredningar. När Lars Haikolas högskoleutredningsuppdrag krymptes och inte längre skulle omfatta moocar kunde det därför tolkas som uttryck för sparsamhet. Åtminstone till dess departementet aviserade en ny utredning av moocar.
Sparsamheten påverkar uppenbarligen inte heller ivern att utreda life science. Igen. Detta trots att det inte är länge sedan (november 2014) som Susanne Ås Sivbergs ”Ett konkurrenskraftigt ekosystem för life science”, presenterades med bland annat förslag om ökat stöd till forskning vid universitet och högskolor.
Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, är medveten om att ”life-science-branschen är välutredd”, men motiverar tillsättandet av en samordnare med att det ”är viktigt att gå från ord till handling”. Hon betonar ”klinisk forskning”, alltså de forskningspolitiska förhoppningarnas särskilda kelgrisfråga, senast belyst i Ingrid Petersons ”Starka tillsammans”, som också den lades fram i slutet av 2014, samtidigt som Vetenskapsrådet tillsatt en kommitté för nationell samordning av kliniska studier.
Men om nu ministern vill kosta på sig ännu en utredning, behövde hon åtminstone inte lägga dyrbar tid på att leta efter sin samordnare.
Partinära policyproffs
Anders Lönnberg (ej att förväxla med statssekreterare Anders Lönn) fanns nämligen nära till hands, han hämtades från Hellmark Knutssons tidigare hemmaplan, den stockholmska landstingspolitiken.
Och för den S-minister som letar efter en partinära utredare med sinne för forskningspolitisk lobbyism är Lönnberg ett fynd. Han har i decennier rört sig mellan departement, konsultbyråer och läkemedelsindustri.
Med eller utan sin landstingsplats kan han sägas personifiera de ”policyprofessionella” som beskrivs i nyligen presenterade ”Makt utan mandat”, ett samhällsvetenskapligt forskningsprojekt vid Göteborgs universitet, där professorerna Christina Garsten, Bo Rothstein och Stefan Svallfors granskar de som inte är förtroendevalda, men anställda för att bedriva politik.
Och här är Anders Lönnbergs meriter imponerande. Tidigt 1990-tal initierade han privatiseringen av Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) tillsammans med Hans Wigzell, dåvarande SBL-chef och senare Karolinska institutets rektor som under Göran Perssons statsministertid verkade som ”regeringens särskilde rådgivare i forskningsfrågor”.
Wigzell var för övrigt så hemtam på utbildningsdepartementet att han liksom blev kvar efter att alliansen tillträtt, vilket föranledde en skämtsam kommentar när jag frågade dåvarande ministern Lars Leijonborg: ”Ja, det är ju intressant att han (Wigzell) sitter kvar, han finansieras ju via vår budget, men jag har inte sett till honom, han har då inte rådgett mig någonting”.
Vid det laget hade radarparet Wigzell/Lönnberg avverkat en större sjukhussammanslagning (Huddinge och Karolinska) och Lönnberg hunnit med att vara Sacos förbundsdirektör (1994-2001).
Det kan vara knepigt att hålla reda på alla stolar som Lönnberg suttit på. Efter att ha varit statssekreterare på socialdepartementet (där Ylva Johansson var minister) blev han konsult på pr-byrån JKL i avregleringsvänliga lobbygruppen Vårdforum (där läkemedelsbolaget Pfizer ingick). Därefter fick Lönnberg Ylva Johanssons uppdrag att utreda apoteksavregleringen, vilket följdes av att han blev vice vd för läkemedelsbolaget Novartis för att så småningom landa i den stockholmska landstingspolitiken och senast i styrgruppen för Agenda för hälsa och sjukvård, initierad av ”Forska! Sverige” 2014.
Kort deadline kan bli uppskjuten
När han nu återigen anlitas av ett S-lett departement är det för ett uppdrag som ska vara slutfört 31 december. Åtta månader kan tyckas som kort tid för att ”gå från ord till handling”, med tanke på att klinisk forskning ohjälpligt är i händerna på å ena sidan läkemedelsindustrins otålighet att få fram snabbt säljbara produkter och å andra sidan sparsugna landstingsekonomer utan förståelse för behovet av tid till forskning.
Så oavsett om det ska sparas på utredningar är det ingen avancerad gissning att Lönnberg kan få förlängd tid.
Ser man bakåt i hans karriär är det ju inte heller otroligt att det kan vankas helt nya departementsnära uppdrag, för någon som varit så framgångsrikt policyprofessionell.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum kommer att återkomma med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
